I natt fick jag sova några timmar. Grannen Ingela kom med smärtstillande. Fullkomligt slutkörd av sömnbrist och smärta la jag mig på sängen och svalde tabletten. En stund senare lättade smärtan på och sedan somnade jag. Några gånger vaknade jag, men jag sov. Jag verkligen sov.
I morse påpekade maken att jag såg piggare ut. Smärtan är tillbaka igen men orken att kunna hantera den blir så mycket större när jag har fått sova lite.
Ryggsäck och keps Bak och fram när han går till skolan Vinkar och ler Med en frånvarande blick Ser honom gå Och jag känner ett styng av smärta Satt jag med min tidning när han gick Vad vet jag om dom tankar som han tänker Och tiden som han ger mig rinner ut Min lycka är dom ögonblick han ser mig Nån värdefull minut Kan man ha en solkatt i en bur Hur kan jag fånga små sekunder Av hans under Kan man ha en solkatt i en bur Dela varje var och när och hur Var gång jag tror jag börjat ana Har han bytt bana Kan man ha en solkatt i en bur Sömniga ord Han och jag där vid frukostbordet Ännu en dag Då vi knappast ser varann Sen när han gått Kommer känslan jag ofta känner Chanserna jag hade som försvann Vad hände med dom äventyr jag drömt om Och resor jag planerade för oss En vecka här och där men inte mera Så svårt att komma loss Kan man ha en solkatt i en bur Hur kan jag fånga små sekunder Av hans under Kan man ha en solkatt i en bur Dela varje var och när och hur Var gång jag tror jag börjat ana Har han bytt bana Kan man ha en solkatt i en bur Jag önskar att jag kunde stanna tiden Och leva alla stunder om igen Alla fina stunder Ryggsäck och keps Bak och fram när han går till skolan Vinkar och ler Med en dagdrömmande blick
Jag tycker om Jill Johnson. Egentligen kanske inte hennes musik, men hon har en underbar röst och jag tycker att hon är mycket sympatisk i det jag sett. Men ibland blir det lite fel. Såg just en repris när Jill gästade Robin i hans show. Hon berättar en fin historia om ett brev hon hade fått av ett barn. Men nog använder hon lite fel ord och uttryck…
Flickans mamma hade dött hastigt och lustigt (?). Jag grät stora krokodiltårar när jag läste brevet….
Jill är dock förlåten för mig. Jag vet att hon menade väl.
Jag vill tända en massa ljus i köket där jag sitter och skriver. Jag vill att Bozze ska hålla mig sällskap när jag skriver. Men Bozze brinner upp om han är nära ljusen.
Problem!
Jag tittar förvånandsvärt ofta på t ex Hell´s Kitchen. Ett gäng wannabe-kockar som sliter för Gordons godkännande. I varje avsnitt har någon inte levt upp till kraven och får sparken. Hur kommer det sig att sådant här förekommer i lite olika program just rörande yrket kock.
Personligen hade jag tyckt att det var mycket roligare om det handlade om ett antal tjänstemän på försäkringskassan. Ett handläggningsproffs som står och vrålar åt Arne eller Susanne -”what the fuck, har du inte betalt ut hennes sjukpeng än, det har ju gått 2 månader. Idiot, lämna skrivbordet omedelbart!!!
Senare får de stå upplysta på golvet i receptionen. Bakom står alla andra handläggare i mörker och låtsas se ledsna ut. Arne och Susanne står där och väntar på vem som ska får stanna kvar och vem som får åka hem. Proffshandläggaren frågar båda om varför de tycker att de borde få vara kvar.
Susanne säger med gråten i halsen att hon faktiskt hade svarat på ett inkommande mail efter att ha först läst heeela mailet och sedan svarat på samtliga frågor som fanns i det.
Arne säger att han borde få vara kvar för att han utvecklat ett standardsvar där han hänvisar alla inkomna brev och mail med att personerna i stället får överklaga hos en annan myndighet och därmed minimerar Försäkringskassans arbete.
Proffshandläggaren blir lite imponerad av båda men låter Arne gå. Det Susanne gjort har i princip aldrig hänt medans Arnes idé sedan länge praktiserats i flera delar av landet.
Arne får lämna in stämpeln med sitt namn och lämna byggnaden.
Nu har vi bestämt oss för att fokusera. Vi ska renovera den här lägenheten i lagom takt (vi ger oss 1,5 år). Jag ska prova att bli piggare och gladare med hjälp av en diet fylld av färgade grönsaker. Jag ska älska stunder och inte oroa mig så himla mycket för skit som kommer i morgon. Jag ska tända fler ljus, köpa mer blommor och bada länge och ofta.
Jag får frågan om jag lever längra då det blir allt glesare mellan inläggen. Jo jag lever. Livet tar däremot 24h varje dygn just nu.
Hinner inte skriva här, med det ger sig! Så länge får ni nöja er med en pausbild på två älgar som vi träffade på Ingarö
I lördags var jag på Clarion på Söder. Vi var där relativt tidigt och något band hade inte börjat spela. Trumsetet stod dock på plats. Det gjorde även en bedårande 2,5-3årig flicka. Hon var där med sin stolta pappa och fnissande mamma. Flickan tyckte att trumsetet såg roligt ut. Så roligt att hon faktiskt ville prova lite. Och lite till…och ganska mycket faktiskt. Sedan fick hon syn på mixerbordet. Som en enda stor lekplatta full av spakar och rattar. Det började hon omgående att testa och prova.
Det där trumsetet och det där mixerbordet är någons arbetsplats och arbetsverktyg. Vad händer med vuxna människor när man inte längre ser det utan låter sina små barn härja fritt? Jag var så otroligt sugen på att gå fram och fråga pappan var han jobbade. Kanske skulle han se lite förvånat på mig och sedan berätta att han arbetar som utvecklare på Ericsson. Då hade jag lånat in min brorsdotter – när hon är på sitt busigaste humör – och så hade jag gått till hans jobb. När han var på lunch så hade vi gått in på hans kontor och jag hade sagt åt systerdottern att hon fick pilla och trycka hur mycket hon vill på datorn. Och ritningarna på skrivbordet skulle hon få rita på. Så skulle jag ta en kaffe, sätta mig i hörnet och fnissa och tänka ”vad kreativ hon är – jag hade aldrig trott att man kunde få in så många kakor i dvd-facket”
Det är väl ok?
Helt plötsligt kom jag att tänka på en januaridag 1990. Jag och min syster är på ett hotell i Bangkok. Vårt plan – Lot – avgår inte av okänd anledning. Ett av skälen trodde vi kunde vara det faktum att det inte ens fanns ett LOT-plan på Bangkoks flygplan när vi skulle flyga i väg.
Efter lite bråk blir vi inaccorderade på att hotell i närheten av flygplatsen. Allt är lite märkligt. Hotellet är enormt stort men något säger oss att det egentligen inte ens var öppet. En annan mycket märklig sak är hissen. Jo precis – hissEN – singularis. Det fanns nämnligen bara EN hiss. Vi blir placerade väldigt högt upp och står troget och väntar på hissen. Det gör vi i över 30 minuter. Si så där var 5 minut kommer den. Men den är full av människor. SAMMA människor. De åkte hissen upp och ned i säkert 45 minuter utan att komma till sin våning. Varje gång hissade stannade och öppnade dörrarna så skrattade vi nästan så vi kissade på oss.
Vi gick till slut uppför trapporna.
Det var mitt lilla roliga minne i dag.
I dag fick jag något i posten som jag ifrågasätter. Jag fick ett erbjudande. Det står:
Grattis du fyller JÄMNT det firar vi med 3 presenter. Fira din födelsedag ombord.
Och vet ni var de tycker att jag ska fira min födelsedag – jo på Ånedin-linjen…. Nästa vecka kanske jag kan få ett erbjudande om billigare årsavgift till PRO eller kanske ”gratis broddar vid köp av en ny rullator”. Det här är ju inte klokt. Är det inte nog illa som det är. Dessutom vill jag bara påpeka att jag faktiskt inte fyller JÄMNT förrän nästa år!!!!
Jag har haft många jobb och flera yrken. Men det jobb som berört mig mest är servitris. Ett så otroligt viktigt jobb socialt. Att glädja någon med mat och dryck. Att ta hand om någon. Att lyssna, att se, att förstå. En bra servitris VET. Hon/han vet när någon vill ha mer, när någon vill prata eller när någon vill vara i fred. Ett yrke som ger en stunds insyn i någon annan människas liv. Ett yrke som för en stund låter en vara en del av någon annan människas verklighet.
Lill lindfors låt säger så mycket om vikten av att vara där. Även om jag faktiskt aldrig gått hem med någon av mina gäster.
När jag trivs händer något märkligt. Jag kan till exempel stå i ett nystädat kök med tända ljus och börja laga en god middag. Eller plantera om blommor. Kanske klä julgranen. Då händer det. Min inbyggda singstar kommer fram. Helt utan någon som helst självinsikt. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte hålla en ton, och jag har inte speciellt lätt för att känna takten.
Inget av detta spelar helt plötsligt någon roll. Jag trycker in cd efter cd och sjunger med. HÖGT. Jag kan ge mig på vilka stycken som helst, Kristina från Duvemåla, Chess, Prince, Lill Lindfors. Det finns inga spärrar. Hur svårt kan ”The winner takes it all” vara att sjunga…inte för mig…inte då.
Nu är det så att jag är gift med en musiker. Jag vet inte var han är eller vad han gör när jag sjunger. Jag har aldrig sett honom samtidigt.
Senare i höst ska jag få ha singstartävling med några nära väninnor. KÄNN ER SPÖADE!
Veckorna går så fort. Jag hinner inte med. Kom inte killarna alldeles nyss? Var det inte bara några timmar sedan vi var på Moderna Museet? Var det inte i förrgår som det var sommar på Koster?
Om några månader har julafton varit. Om några månader har jag fyllt 40. Det hela känns lite ångestladdat. Jag vill ha en fest, med ett tema som jag länge funderat på. Men jag vill att min bror och fru ska vara med, jag vill att min svägerska och man ska vara med. Jag vill inte fylla år mitt i smällkalla vintern. Kan man vänta? Är det konstigt? Smita i väg med maken den där helgen i janurai och sedan bjuda till fest när solen börjar stå högre.
Jag kommer i håg när min mamma fyllde 40 år. Vi firade dagen på Söderköpings Brunn. Den stora strejken tog slut just på hennes födelsedag och vi kunde äntligen kolla tv igen. Jag och lillasyster hade likadana kläder. Fåniga kläder! Men jag hade en halmhatt till, jag har alltid älskat hattar. Allt kändes så vuxet.
Nu är det fredag igen. Maken har inte rökt på en vecka och är som en tidsinställd bomb. Snälla slåss med mig, säger han och hoppar runt som i en boxningsring. Klart jag kan slåss med honom – men det vore fegt. Man ska inte slå mindre.
Senaste kommentarer