Ondskans strumpbyxor

 Så jag ska börja hela min blogg med att skriva om ett par strumbyxor. Det var kanske inte så jag hade tänkt mig. Men nu gör jag det i alla fall…för den här dagen kommer för alltid att vara förknippad med ett par strumpbyxor.

Stockholm bjuder på ett underbart väder. Solen strålar, några plusgrader och vindstilla. Per och jag går ut för att titta på en lägenhet och sedan fortsätta vår promenad längs med Hammarbykanalen. Redan när vi kliver in på Åsögatan från Götgatan så börjar de aktuella strumbyxorna att krångla. De glider sakta nedåt och börjar så småningom att hänga på ett obehagligt sätt. Det handlar om någon centimeter från att trilla av mig. Jag börjar ta större steg för att hålla dem uppe. Jag drar och sliter i dem…inget hjälper. VARFÖR?! Varför ska detta hända mig och varför just i dag, när vi äntligen ska gå en promenad i härligt väder. Jag håller ut i över en timma till. Bakom varje båt på varvet står jag och sliter i dem. Bakom elskåp och i trappuppgångar. Till slut är jag så arg att de sista 30 minutrarna går jag oavbrutet och svär och berättar vad jag ska göra med dessa ondskans strumpbyxor när vi kommer hem… Per kallar mig för en oroshärd som är läskig att vara nära. Det skrämmer mig lite att min fantasti för vad man kan göra med ett par strumpbyxor, för att riktigt förnedra dem och se till att de dör på ett plågsamt sätt, är så brutal.

Vid 16-tiden var vi hemma igen och någonstans mitt i ilskan så kunde jag i alla fall ta in att det fortfarande var ljust ute.

~ av Fia den januari 29, 2006.